Robin Rösehag

Intervju gjord av Julia J

Robin och jag möts utanför Falkenbergs stadsteater och bestämmer oss för att gå till mat och fika stället ”På G” mitt inne i stan och vi talar och äter lite och har trevligt en lång stund innan vi sätter igång med intervjun.

Du har varit med och medverkat på en del teater föreställningar och andra uppsättningar i Falkenberg. Vad förde dig hit?

- Ja, du. Mitt första jobb efter Balettakademin var teaterföreställningen Ronja Rövardotter just här i Falkenberg och trivdes väldigt bra med det sättet att jobba, människor och så där. Sen dess har det ju rullat på kan man säga.

Du sjunger också, Vid vilka tillfällen brukar du vanligtvis sjunga inför publik?

- Det vanligaste är nog förutom i föreställningar eller när jag vart här på sommarteater och Shlager Abstinens som jag har varit med i. Annars är nog det vanligaste att jag är ute och sjunger och gör egna sång-program med en pianist. Det kan t.ex vara i kyrkan eller så på musikgudstjänst eller om man har konserter eller som nästa vecka ska jag åka hem till min hemort och sjunga på ett årsmöte. Då har dom först möte och sen har dom middag och sen ska dom ha lite underhållning och då kommer jag och en pianist och så sjunger vi och spelar vi härliga låtar som vi själva väljer och tycker om att göra. Det är en hel del sådant och mycket på sommarn att man åker runt och har konserter, det är nog det vanligaste.

Vilken låt tycker du mest om att sjunga och har du någon artist du får inspiration ifrån?

- Artister har jag ju många, jag gillar gammal musik, som på Julshowen (Music of the Christmas night) så sjöng jag ”Säg det med ett leende och ”Du e min tekopp” som är min absoluta favorit låt och som är en gammal revylåt.

Du spelar en av huvudrollerna i Blodsbröder som hade premiär femte oktober på storan i Falkenberg föra året och som blev en stor succé och som kommer ha nypremiär den förste mars i år. Men den kommer även spelas på Lisebergs-teatern mellan den 19 april och 4 maj. Vad tycker du om föreställningen och din roll i uppsättningen?

- Jag älskar föreställningen! Jag tycker att det är en fantastisk musikal, den är en väldigt stark berättelse. Väldigt välskriven och så är det fantastiskt fina karaktärer. Det är väldigt lätt att identifiera sig med dom, dom är väldigt mänskliga och lätt att förstå och lätta att tycka om och så tycker jag om att föreställningen innehåller så mycket. Det är jätte mycket humor glädje och energi och det är också väldigt mycket sorg och svåra tunga saker och att det är väldigt härlig mix av det. Sådär som livet faktiskt är. Sen om min roll tycker jag att det är en fantastisk roll att få göra och jag är jätte glad att jag får göra den. Mycket för att när min karaktär gör entré så är han ju sju år Micke då som han heter. När han och Eddie, tvillingbrodern då träffas redan vid sju år och det är jätte roligt att få spela barn och sen att få spela alla åldrarna då fram till 25år i slutet sådär och på samma sätt det där att det är så mycket glädje och energi och att man får uppleva så mycket saker genom den här karaktären. Hur det är att vara barn och att leka och ha kul och vara kär och ha svårt att uttrycka det och ha svårt att tala om för den att man tycker om den och det är det fortfarande tycker jag i livet. Sen också att det kan gå snett ibland. Men kärlek vänskap och relationer med familjen, mor och son och ja, kärlek mycket kärlek.

Skulle du säga att det är det bästa med föreställningen?

- Ja, det skulle jag säga att det är.

Du har skrivit på din hemsida att du har en ”förkärlek för äldre material, visor och kupletter.” hur kommer det sig?

- Ja, det kan nog vara mycket för att det är så fruktansvärt bra material och det är ofta väldigt bra texter, väldigt roliga och väldigt tänkvärda. Det är också ofta väldigt starka melodier som sätter sig och sen tror jag ju att jag är lite av en gubbe nånstans och att det bor någon liten gammal revyräv i mig. Jag vet inte, jag har alltid gillat det uttrycket på något sätt.

Du har en egen liten föreställning som kallas ”Kom ut ur garderoben... och sätt dig” som är en föreställning som du gjort så gott som själv, Kan du berätta lite om den?

- Haha! Just det! Ja, det kan jag. Den handlar om... När jag gick då på balettakademin så i tredje året så gör man ett eget projekt som ska innehålla teater, sång och dans och så får man göra ganska mycket som man vill och jag visste att jag ville ha med en garderob från början. För det är väldigt kul att man har liksom en koreografi så att... man kan göra så mycket. Man kan komma ut ur garderoben och man kan använda en garderob på så många olika sätt. Så visste jag också att jag ville ha med sådan gammal musik, som jag pratade om innan. Så dom sångerna är också med i den och ut ifrån det så skapade jag en liten föreställning.

Den handlar om en man och hans hjärta har brustit och vill få det att läka och det gör han genom att stänga in sig i sin lägenhet, träffar inte någon utan han ska se till att få det här hjärtat att läka själv. Då gör han det genom en egen komponerad sång och skratt terapi. Så han får inte tänka några ledsna tankar eller något som är jobbigt eller tungt utan bara ha roligt, skratta och ha roligt och vara glad. Men det är ju så att kontentan av det hela är ju att man kan inte riktigt göra det själv. Utan man måste ha andra människor runt sig för att komma vidare och för att komma över sorgen. Men det är också en föreställning som det är väldigt mycket skratt och väldigt mycket glädje och humor och då min humor, det som jag tycker är roligt och musik jag tycker är härlig. Så det handlar om att komma över sorg.

Vad var det som väckte idén för att föreställningen blev som den blev?

- Det är för att min tanke när jag står på scen, är det en sak som jag har lärt mig och det är att det är viktigt att roa sig själv så att jag själv har roligt för då smittar det av sig på publiken och det roligaste jag hade gjort då, ditt tills var en pjäs som hette ”snart kommer tiden” på Wendelsberg. Jag spelade en karaktär där som var jätterolig och jättetokig och det var det roligaste jag hade gjort. Så då blev det att jag plockade väldigt mycket ifrån den. Men det var nog det som väckte idén att jag visste att jag måste göra det jag själv tycker är roligast.

Hur kommer det sig att du ändrade från estetiska programmet till omvårdnadsprogrammet under gymnasietiden?

- Jag gick ju estetiska programmet och det gick jag ju hela gymnasiet och sen så blev det ju det att jag blev kär och flyttade tillsammans med min dåvarande flickvän och jobbade i vården och sen visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare och då följde det sig som så att jag kunde läsa på konvux och jobba samtidigt och då tänkte jag att ”Men det är ju en bra grej” att liksom ha en utbildning. Sen så trivdes jag med att jobba i vården också. Så det var någonting som jag kunde tänka mig göra till viss del. Så då gjorde jag det och det är jag väldigt glad för idag. Men sen så var det var ju så att det ändå var sång och teater jag brann för men sen så kände jag det att jag var tvungen att ta tag i det i alla fall och söka mig till en sådan utbildning.

Vilket var ditt allra första jobb som skådespelare/sångare/musikalartist?

- Det allra första jobbet det var... om man inte räknar med sommarjobb då jag jobbat på Liseberg en del som kanin och gast och så vidare, och det är ju en typ av skådespelarjobb kan man ju säga. Sen har jag ju sjungit innan dess också, sjungit i kyrkan och på begravningar och bröllop och sådär. Men det första jobbet när jag var utbildad musikalartist eller vad man ska säga. Det var i Ronja Rövardotter i Falkenberg sommarn efter att skolan slutade.

Vad har varit det allra roligaste i karriär?

- Det roligaste... jag kan nog säga att det roligaste tycker jag nog är att faktiskt åka runt och göra sina egna sångprogram och vara Robin Rösehag. Att få vara helt mig själv är nog det roligaste och att vara i stunden med publiken. Men sen det största och finaste och starkaste det har verkligen varit till stort stöd hit tills.

Men vad har varit det allra märkvärdigaste och konstigaste du vart med om?

- Åhh, det konstigaste det har varit Kabaré Rouge. Det var också ett av dom första jobben jag gjorde. Som var en krogshow där man kombinerade mordgåtor som är väldigt populärt nu för tiden. Man kombinerade det och show och det var en väldigt märklig sammansättning. Det var en väldigt konstig upplevelse... men, ja, det funkade. Det är nog ingenting jag skulle göra igen men det fina där var att jag träffade några nya människor och fick en ny väldigt fin vän och sådär. Som jag träffar väldigt mycket och som jag har fortsatt att jobba med men i andra grejer då. Men hon är till exempel med i Blodsbröder och var även med i Julshowen. (Music of the christmas night) Pernilla heter hon och det var så vi lärde känna varan. I och med det så är hon ju också här. Så det var det fantastiska med det. Men det är en väldigt konstig produktion.

Har det hänt något konstigt på scen eller backstage då?

- Det händer ju väldigt ofta konstiga saker, men som nu i julas så gjorde vi Pippi Långstrump teatern och så spelade jag bland annat Pippis pappa. Så i en utav dom sista scenerna så kommer Pippis pappa dit och ska ta med sig Pippi ut på haven. Men så bestämmer sig Pippi för att stanna kvar i ville villa kulla och det är ganska så känslosamt och dom säger hej då och piraterna sjunger vackert i bakgrunden och sen så hade vi ett hus i som snurrade och man kunde öppna och stänga det och så vidare för att skapa ny scenbilder. Så har den en spärr så att den ska stå still och då har dom glömt att ta upp den, så när den åkte vidare så skrapa det i mot rätt så ordentligt och det lätt ganska högt. Så tänkte dom ju ”Jaha, ska vi fortsätta snurra eller ska vi stanna?” och där står ju jag och säger ”Ja du Pippi, du får ju stanna kvar här ville villa kulla, men åh vad jag kommer sakna dig!” och så hör man det här hög ljuda skrapande ljudet och där står vi och försöker hålla masken och tittar ut över publiken och tänker att ”Nä, det här händer inte!” Mycket sådana saker och ja just det! Jag cyklade omkull när jag gjorde teatervinden. Där hade jag ju så många olika små roller och snabba byten. Så jag skulle springa ut på ett håll som en gubbe och komma ut som Madikens pappa på ett annat håll på cykel och så skulle jag cykla upp för en liten ramp på scenen och sen cykla över scenen ner på andra sidan scenen på en liten ramp. Men det gick bra dom flesta gångerna men en gång då så missade jag rampen och gjorde en volt rätt ner bara. Jag kunde verkligen ha skadat mig riktigt riktigt illa men det gick jättebra. Jag är fruktansvärt klumpig, så egentligen ska jag inte göra sådana saker. Men det blir ju ibland att man får göra sådana saker i alla fall och då kan det ju bli fel.

Vad har du hunnit med i år?

- Vad jag har hunnit med i år... Det är Pippi jag har hunnit med, så det har vi spelat på Lisebergs teatern från mitten av december till mitten av januari. Sen dess har jag varit ganska mycket ledig och förberett mig för Blodsbröder och sjungit lite här och där. Sen så var jag på bio igår och såg en film som hette Hitchcock som var väldigt bra och som jag rekommendera om Alfred Hitchcock. Det är han som har gjort psyko. Men det är gamla filmer, han var en regissör. Hmm... Jag har sett fler grejer jag men jag kommer inte på någonting just nu.

Vad kommer du ha för dig under resten utav 2013?

- Ja du, jag är inte riktigt säker, jag ska ju göra Blodsbröder i Falkenberg och på Lisebergs-teatern och så kommer vi eventuellt att göra lite mera Pippi och sen så är det inte klart än för hur resten utav året ser ut. Jag har lite grejer på gång som jag inte riktigt kan säga eftersom det inte är klart än. Men jag kommer sjunga en del och åka runt och sen så får vi se lite. Jag tror att jag kommer att göra julshowen igen nästa år.

Som avslutande fråga, har du några drömmar och mål inför framtiden?

- Ja, ett mål och en dröm som jag har är att Blodsbröder kommer att gå jätte bra i Göteborg också och att det blir väldigt lyckat och sen när det är klart att hitta ett nytt projekt som jag känner lika mycket för. Jag vill också göra mer show och göra mer egna projekt och jag vill fortsätta ha roligt och ha fina människor runt mig, som jag har.

Jag avslutar intervjun genom att tacka Robin för att han ställde upp och önskar honom lycka till med sina mål och drömmar.

Av Julia